Jag är sjukt dålig på att hantera situationer när det kommer till att barnen gör sig illa. Jag blir så rädd, vilket är naturligt. Men allt går i slomotion och nyss kunde jag inte ringa från min egna mobil. jag blir som helt förlamad och kan inte tänka. Oliver slängde sig ur vagnen, jag höll på att fästa bältet. Pang rakt ner i parketten! Både han och jag var inom kort tänkta av blod, det slutar ju aldrig blöda i från munnen häller. Efter ett tag lyckas jag få honom lungn och ser att strängen ( som det antagligen finns ett snyggt latinskt namn på ) är fylld av blod. Jag trodde den hade gått av. Aaaa! Jag ringde svärfar som är ambulans förare. Han är ju lungnet själv, så det var behövligt att prata med honom. Men nu har en tid gått o det slutade blöda och han drack, tog nappen och började knata runt som vanligt. Phua!
Det som gjorde mig stressad var att Theo blev ledsen och rädd när han såg allt blod. Han hörde nog oxå på gråtet att han hade ont. Nu sitter jag på T-banan på väg till SKHLM bara måste ut och killarna sover som bäst i vagnen.
Men fy vad hemskt! Det blöder ju så mycket när man slår sig i munnen. Stackars lilla Theo med, han måste ju blivet lite chockad av se allt blod. Tur att det gick bra ändå.
SvaraRadera/ Johanna